diktutkast
Jag ger väl fan i gardinerna och te-smakerna. Hur kan du ens tro att jag bryr mig om sådana bagateller. Vet du inte att jag tänker på rymden och att flyga? Vi är ljusår ifrån varandra enligt dig i samma soffa.
Du smakar unket. Så som drömmar gör om de får sova för länge. Trots att jag stryker håret bortifrån din panna ser jag inte dina ögon. Jag läcker. Den ryska ubåten som går på grund utanför Sibiriens kust.
Jag läcker. Drömmarna faller ur sina formar och bränner gropar i marken. Du tror att de går att spara och förvara men jag vet att de bränner hål.
tisdag 20/12
Saker som är fint och man mår bra av och som inspirerar en.
Baka bröd. Jag höftar till det. Alltid. Ibland glömmer jag saltet. Hitintills har jag aldrig glömt jästen. Den känns rätt essentiell. Allt annat går att reparera efteråt, men jästen. Glöm den inte.
Lyssna jättehögt på en tågluffslista och få en varm känsla i bröstet när man tänker tillbaka.
Äta naturgodis i en säng med en saknad vän.
Slaviskt följa musikhjälpen och nästan fälla en tår när 5-åriga Gustav skänker 237 kronor till bröder och systrar i länder långt långt borta.
Göra en klippbok. Samtidigt som man följer musikhjälpen. Bästa kombon.
Ta tag i saker. Skicka in papper om volontärarbeten. Plugga körkortsteori. Fixa nytt pass. Sopa banan, liksom.
Köpa julklappar, som är bra för både miljön och människan.
Radiodokumentärer. Åh.
Göra dreads. Bli inspirerad av dreadmakerskans prat om hippiefestivaler i rumänien.
Hoppa hem över gatorna. Det går bra nu.
vatten och bröd
Jag har ett nytt intresse. Brödbakning. Idag bakade jag ett äppel och valnötsbröd, samtidigt som jag lyssnade till det här. Mysigt värre.
klicka på bilderna för att komma till en eminent brödblogg!
.
Varje svensks mardröm är att stå ensam naken med den unkna mellanmjölken sipprandes från tårna medan barndomens brännbollsmatcher sänds på storskärm på den nya arbetsplatsen.
fjäderlätt asfaltshårt och sommarregn
Mellan toalettborstens förflyttning från toalett a till toalett b drömmer jag om någonting annat. Det är sunt Anna, man ska drömma. Det vore osunt och drömma om toalettborstar och sura golvmoppar klockan sex på morgonen när man är nitton år. Man ska drömma, det är sunt Anna. Har arbetskollegor som berättar om forna tågluffsresor i Alperna på 70-talet, "då när allting var så enkelt. Du behövde bara köpa ett interailkort och sen dra. Om jag åkte skidor? Nehedu, det var fest som stod på schemat. Gud vad vi festade."
Jag ogillar inte mitt jobb. Och det skrämmer mig ibland. Jag har lyssnat på varenda radiodokumentär som finns att tillgå i Sveriges radios arkiv. Jag har varit hemma sex veckor nu och det känns som om livet alltid varit såhär. Aldrig fjäderlätt, aldrig asfaltshårt. Aldrig förfärligt sena kvällar eller förfärligt tidiga mornar. Tider att passa. Saker att göra. Nio till fem, liksom.
Små ljuspunkter som lyser upp vardagen. Jag blir rörd av Babels avsnitt om Tomas Tranströmer. Läser mig yr om Nordkorea efter att ha lyssnat på dokumentären "man badar inte naken i Pyongyang". Vill lära. Första gången på flera år. Men inte på skolbänksviset. Utan på upplevasjälvviset.
Jag och min 11-åriga bror spelar TP och han skrattar så att han gråter när jag blandar ihop astrolog med astronom. Jag kramar honom hårt och säger att han får inte bli större. Stanna såhär nu. Var mitt handbagage på mina framtida resor. Min returbiljett hem. Älskade älskade lillebror med svartbågade glasögon och stora framtänder. Sötast i hela världen. Varm i magen.
Jag blir glad av dessa historier. Det värmer. Människor med glittrande ögon. Man ser emellan fasaden. Det spricker upp. Jag har inget behov av att komma under skinnet på mina arbetskamerater. Men, det glädjer mig att se att det för dem finns annat i livet än monoton städning.
Jag ogillar inte mitt jobb. Och det skrämmer mig ibland. Jag har lyssnat på varenda radiodokumentär som finns att tillgå i Sveriges radios arkiv. Jag har varit hemma sex veckor nu och det känns som om livet alltid varit såhär. Aldrig fjäderlätt, aldrig asfaltshårt. Aldrig förfärligt sena kvällar eller förfärligt tidiga mornar. Tider att passa. Saker att göra. Nio till fem, liksom.
Små ljuspunkter som lyser upp vardagen. Jag blir rörd av Babels avsnitt om Tomas Tranströmer. Läser mig yr om Nordkorea efter att ha lyssnat på dokumentären "man badar inte naken i Pyongyang". Vill lära. Första gången på flera år. Men inte på skolbänksviset. Utan på upplevasjälvviset.
Jag och min 11-åriga bror spelar TP och han skrattar så att han gråter när jag blandar ihop astrolog med astronom. Jag kramar honom hårt och säger att han får inte bli större. Stanna såhär nu. Var mitt handbagage på mina framtida resor. Min returbiljett hem. Älskade älskade lillebror med svartbågade glasögon och stora framtänder. Sötast i hela världen. Varm i magen.
Mellan toalettborstens förflyttelse från toalett a till b drömmer jag. Inte bara drömmer, jag förverkligar. Jag kan vila i denna tillvaro eftersom jag vet att den inte är konstant. Jag får svindel ibland, men det är som det ska vara. Det finns en tid för allt. För det som är fjäderlätt, det som är asfaltshårt, och det som är sommarregn.
kibbutzlivet
Jag har aldrig skrivit ner mina månader på kibbutzen. Bara punktinlägg i en dagbok väl nere i den 40 gradiga öknen utan distans till någonting. Kanske lyckas jag inte nu heller, en och en halv månad efteråt. Kanske behöver jag år på mig.
Jag lärde mig så otroligt mycket om människor och nationaliteter, religion och ideologier, tristess och fest och tomater och dadlar. Det fanns tillfällen då jag funderade på att springa rakt ut i öknen och aldrig mer se mig över axeln. Människor som jag aldrig behövt konfronteras med hemma i min trygga bubbla Sverige. Som jag helt plötsligt tvingades bo med. Engelskan som var ett helvete ibörjan. Dadelplockningen. Åtta timmar per natt, sex dagar i veckan. Den bristfälliga sömnen och den stekande värmen.
Men. Ingenting är nånsin svart eller vitt. Det är nog min rikaste lärdom. För vissa delar var fantastiska. Jag och colombianska Ana på dadelflaket. En av alla nätter. Konverserande på spanska om salsahöfter och svenska kvinnor. Kvällarna med chochomilk på en bänk utanför en av alla risiga baracker. Eftermiddagar vid poolen. Klubbkvällar och goldstaröl som dracks som vatten. Belle and Sebastianlåtar på gitarr en balkong en solig lördagseftermiddag. Liftandes in till eilat för att dela en falafel och sen lifta tillbaka igen. Att vara vaken tills solen går upp och äta frukost med gårdagens smink porträttera bilden av en volontär. Koreanska tatueringar och guatemaliska kramar. Allt detta, och mycket mer.
Två månader och perspektiven har nog aldrig breddats som de gjorde där nere. Att leva för dagen eftersom morgondagen skulle vara likadan. Fredagen och billig alkohol som belöning efter ännu en vecka på dadelfälten.
Jag vill inte tillbaka, men kommer aldrig att glömma.
