tankemaskineri

I Göteborg kan man börja jobba i ottan på ett äldreboende, servera havregrynsgröt, krama händer och äta advokadosmörgås.

I Göteborg kan man bestämma träff med en vän på ett café som man tidigare inte visste fanns. I en källare i vasastaden. Där kan man dricka cappucino gjord på soyamjölk och diskutera patriarkat, äldrevård, bröst och jesus 2012 tills man känner att man behöver vila huvudet mot kudden.

I Göteborg tar man spårvagnen hem, tänder stearinljus i lägenheten, äter linsgryta och småpratar med killen man hyr av tills man känner att nu räcker det, nu vill jag skriva. I Göteborg kan man stänga dörren och skriva texter utan att blockeras av tolvans busslinje eller småstadsjante.

I Göteborg kan man känna att även om det blåser utanför fönstret så är det en annan slags blåst. I Göteborg kan man bli alldeles snurrig över hur mycket fantastiska aktiviteter som finns att tillgå. I Göteborg kan man krama sin vän hejdå och säga att kan du förstå att det finns ett café i staden som vi bor i som vi inte vet hur man ska ta sig till?
I Göteborg kan man ringa sin mamma och berätta om sin första arbetsdag.
I Göteborg kan ens mamma över telefon berätta att hon numera bakar fyrkantiga knäckebröd, istället för rektangulära jag måste ju göra något annorlunda, på något sätt markera att du inte bor hemma längre.

Kråkorna rör sig i cirklar över höghusen. Någon pratar om att byta gardiner och någon annan nålar fast ett helt liv i sin kaffekopp. Vi hoppas för mycket. Det är den årstiden nu. Då vi ska hoppas summera och längta.

Ibland önskar jag att vi satt fast lite mer i varandra. Så ofta som man är en ö bland massa andra öar så ofta som man inte pratar om snöslasket eller regnbågen, även om man har samma väder.

Så ofta som man gör val utan att reflektera. Vi har byggt upp en värld där vi frånsagt oss rätten att fatta egna beslut. Vi tror att besluten vi gör är våra att vingarna vi flyger med är egna att destinationerna vi landar på är oupptäckta.

Alltför omedvetna om att det vi känner är mekaniken som om vrids upp på beställning. Tårarna smakar plast och det är inte bensin vi sniffar, det är vi själva som luktar batteriolja.

Det är när maten börjar växa i munnen och kläderna kliar på kroppen som vi behöver hjälp med att döva våra tankar som tur var är detta inbyggt i åsiktspaketet vi köpte på dyr avbetalning babylon vill få oss att tro att vi gjorde en bra affär han har aldrig skrattat så gott som han gör nu.

Att vara människa idag är inget naturligt, det är en livsstil. Vi vet vad vi ska lägga pengarna på när lönen kommer någon annan bestämmer vilken mat vi ska äta vart vi ska längta och vart hjärtat ska ta vägen när det krossas. Jag sätter min tilltro till hjärtat. Vad annat kan jag göra? Till människans naturligt rödfärgade blod.

Jag tror att solidaritet är det som bildas när vi tackar nej till egoismen och ja till varandra. När vi gör val efter att ha reflekterat när vi bestämmer oss för att klumpen i magen inte behöver vara permanent. När vi inser att vi inte är öar bland massa andra öar utan ett enda stort land.

Detta är staden som man var tvungen att blanda ut för att ta in. Mellanstor stad är som städer är mest, för stor för att hata; för liten för att älska.

Staden vars lilla lilla hjärta febrilt bultar försöker slå i takt med dess växande antal studenter och nyinflyttade. Vill så förtvivlat gärna vara någon. Någon att räkna med. Den bästa shoppingen mellan malmö och stockholm. Hemort till Amy Diamond. Staden som inte vill något hellre än att sluta omnämnas som Sveriges Jerusalem men år efter år väljer in kristdemokrater i kommunfullmäktige.

Det lilla hjärtat. Under januarisnön. Lovar vätternkvällar och stadsfestivaler bara isen smälter. Visst älskar vi att hata vägen från Bongo hem igen. När det är kallt och nattbussen är försenad. Tråkiga kvällar då vi skyller på staden. Roliga kvällar då vi skyller på varandra.

Staden där jag vid nitton års ålder har så fruktansvärt många bekanta att jag inte kan vända mig om utan att gå in i någon. På en buss hem en fredagskväll. Allting är som det alltid har varit. Hur mycket har vi inte älskat att hata? Ibland, ytterst sällan, hatat att älska. Allting är som det alltid har varit. Dunjackorna står och röker utanför busshållplatsen. Baskrarna samlas och gör gemensamma intåg på stadens bibliotek. Klackskorna testar lyckan på Centrums dansgolv fredagskväll.

Snön luktar som den gör, när den får falla alltför tidigt. Det finns inte speciellt många krockar att hänga upp sig på. För vid den här åldern har jag insett, att de mesta man hänger i ramlar av. Och jag tänker inte bryta några fler ben för den här staden.

Min mamma skämtar om att mitt liv just nu är ett heltidsjobb. Mestadels av tiden tillbringar jag med en mobil tryckt mot örat, fingrar tryckta mot tangenter eller huvudet tryckt mot kudden. Jag håller på att flytta. Och få ett nytt jobb. Och börja om. I en stad, en och en halvtimma bort. Men ändå så känns det som andra delen av världen. Jag går runt i Haga och luktar på livet. Köper mammas favoritcurry med mig hem. Hem till hemstaden, till Jönköping. Mamma lagar gryta, vegetarisk till mig. På eftermiddagen står jag på scen på Jönköpings största cafe och läser trotsigt en skarpladdad dikt om mellanstora städer. På kvällen farvälkramar jag ännu en av mina vänner, hårt.

Nästa dag berättar mamma om en stuga som vi hyrde när jag var liten, om att jag krävde att äta falukorv på kvällarna. En dag fanns det ingen mer korv i hela huset men likförbannat skulle jag ha korv så jag skrek ”ge mig falig korv” tills pappa hittade en bit korv i frysen. Den var alldeles stenhård så han gick och ringde på hos grannen och frågade om han fick låna en yxa sen högg han av en bit av korven och lät den koka alldeles för snabbt, la den framför mig och dränkte den med ketchup.

Jag hade en stark vilja då, jag har en ännu starkare vilja nu.