tankemaskineri

Kråkorna rör sig i cirklar över höghusen. Någon pratar om att byta gardiner och någon annan nålar fast ett helt liv i sin kaffekopp. Vi hoppas för mycket. Det är den årstiden nu. Då vi ska hoppas summera och längta.

Ibland önskar jag att vi satt fast lite mer i varandra. Så ofta som man är en ö bland massa andra öar så ofta som man inte pratar om snöslasket eller regnbågen, även om man har samma väder.

Så ofta som man gör val utan att reflektera. Vi har byggt upp en värld där vi frånsagt oss rätten att fatta egna beslut. Vi tror att besluten vi gör är våra att vingarna vi flyger med är egna att destinationerna vi landar på är oupptäckta.

Alltför omedvetna om att det vi känner är mekaniken som om vrids upp på beställning. Tårarna smakar plast och det är inte bensin vi sniffar, det är vi själva som luktar batteriolja.

Det är när maten börjar växa i munnen och kläderna kliar på kroppen som vi behöver hjälp med att döva våra tankar som tur var är detta inbyggt i åsiktspaketet vi köpte på dyr avbetalning babylon vill få oss att tro att vi gjorde en bra affär han har aldrig skrattat så gott som han gör nu.

Att vara människa idag är inget naturligt, det är en livsstil. Vi vet vad vi ska lägga pengarna på när lönen kommer någon annan bestämmer vilken mat vi ska äta vart vi ska längta och vart hjärtat ska ta vägen när det krossas. Jag sätter min tilltro till hjärtat. Vad annat kan jag göra? Till människans naturligt rödfärgade blod.

Jag tror att solidaritet är det som bildas när vi tackar nej till egoismen och ja till varandra. När vi gör val efter att ha reflekterat när vi bestämmer oss för att klumpen i magen inte behöver vara permanent. När vi inser att vi inte är öar bland massa andra öar utan ett enda stort land.