vi kunde vinna mot världen, men inte mot oss själva
Min mamma skämtar om att mitt liv just nu är ett heltidsjobb. Mestadels av tiden tillbringar jag med en mobil tryckt mot örat, fingrar tryckta mot tangenter eller huvudet tryckt mot kudden. Jag håller på att flytta. Och få ett nytt jobb. Och börja om. I en stad, en och en halvtimma bort. Men ändå så känns det som andra delen av världen. Jag går runt i Haga och luktar på livet. Köper mammas favoritcurry med mig hem. Hem till hemstaden, till Jönköping. Mamma lagar gryta, vegetarisk till mig. På eftermiddagen står jag på scen på Jönköpings största cafe och läser trotsigt en skarpladdad dikt om mellanstora städer. På kvällen farvälkramar jag ännu en av mina vänner, hårt.
Nästa dag berättar mamma om en stuga som vi hyrde när jag var liten, om att jag krävde att äta falukorv på kvällarna. En dag fanns det ingen mer korv i hela huset men likförbannat skulle jag ha korv så jag skrek ”ge mig falig korv” tills pappa hittade en bit korv i frysen. Den var alldeles stenhård så han gick och ringde på hos grannen och frågade om han fick låna en yxa sen högg han av en bit av korven och lät den koka alldeles för snabbt, la den framför mig och dränkte den med ketchup.
Jag hade en stark vilja då, jag har en ännu starkare vilja nu.
