fjäderlätt asfaltshårt och sommarregn
Mellan toalettborstens förflyttning från toalett a till toalett b drömmer jag om någonting annat. Det är sunt Anna, man ska drömma. Det vore osunt och drömma om toalettborstar och sura golvmoppar klockan sex på morgonen när man är nitton år. Man ska drömma, det är sunt Anna. Har arbetskollegor som berättar om forna tågluffsresor i Alperna på 70-talet, "då när allting var så enkelt. Du behövde bara köpa ett interailkort och sen dra. Om jag åkte skidor? Nehedu, det var fest som stod på schemat. Gud vad vi festade."
Jag ogillar inte mitt jobb. Och det skrämmer mig ibland. Jag har lyssnat på varenda radiodokumentär som finns att tillgå i Sveriges radios arkiv. Jag har varit hemma sex veckor nu och det känns som om livet alltid varit såhär. Aldrig fjäderlätt, aldrig asfaltshårt. Aldrig förfärligt sena kvällar eller förfärligt tidiga mornar. Tider att passa. Saker att göra. Nio till fem, liksom.
Små ljuspunkter som lyser upp vardagen. Jag blir rörd av Babels avsnitt om Tomas Tranströmer. Läser mig yr om Nordkorea efter att ha lyssnat på dokumentären "man badar inte naken i Pyongyang". Vill lära. Första gången på flera år. Men inte på skolbänksviset. Utan på upplevasjälvviset.
Jag och min 11-åriga bror spelar TP och han skrattar så att han gråter när jag blandar ihop astrolog med astronom. Jag kramar honom hårt och säger att han får inte bli större. Stanna såhär nu. Var mitt handbagage på mina framtida resor. Min returbiljett hem. Älskade älskade lillebror med svartbågade glasögon och stora framtänder. Sötast i hela världen. Varm i magen.
Jag blir glad av dessa historier. Det värmer. Människor med glittrande ögon. Man ser emellan fasaden. Det spricker upp. Jag har inget behov av att komma under skinnet på mina arbetskamerater. Men, det glädjer mig att se att det för dem finns annat i livet än monoton städning.
Jag ogillar inte mitt jobb. Och det skrämmer mig ibland. Jag har lyssnat på varenda radiodokumentär som finns att tillgå i Sveriges radios arkiv. Jag har varit hemma sex veckor nu och det känns som om livet alltid varit såhär. Aldrig fjäderlätt, aldrig asfaltshårt. Aldrig förfärligt sena kvällar eller förfärligt tidiga mornar. Tider att passa. Saker att göra. Nio till fem, liksom.
Små ljuspunkter som lyser upp vardagen. Jag blir rörd av Babels avsnitt om Tomas Tranströmer. Läser mig yr om Nordkorea efter att ha lyssnat på dokumentären "man badar inte naken i Pyongyang". Vill lära. Första gången på flera år. Men inte på skolbänksviset. Utan på upplevasjälvviset.
Jag och min 11-åriga bror spelar TP och han skrattar så att han gråter när jag blandar ihop astrolog med astronom. Jag kramar honom hårt och säger att han får inte bli större. Stanna såhär nu. Var mitt handbagage på mina framtida resor. Min returbiljett hem. Älskade älskade lillebror med svartbågade glasögon och stora framtänder. Sötast i hela världen. Varm i magen.
Mellan toalettborstens förflyttelse från toalett a till b drömmer jag. Inte bara drömmer, jag förverkligar. Jag kan vila i denna tillvaro eftersom jag vet att den inte är konstant. Jag får svindel ibland, men det är som det ska vara. Det finns en tid för allt. För det som är fjäderlätt, det som är asfaltshårt, och det som är sommarregn.
Kommentarer
Trackback
