tankemaskineri

Jag har aldrig skrivit ner mina månader på kibbutzen. Bara punktinlägg i en dagbok väl nere i den 40 gradiga öknen utan distans till någonting. Kanske lyckas jag inte nu heller, en och en halv månad efteråt. Kanske behöver jag år på mig.

Jag lärde mig så otroligt mycket om människor och nationaliteter, religion och ideologier, tristess och fest och tomater och dadlar. Det fanns tillfällen då jag funderade på att springa rakt ut i öknen och aldrig mer se mig över axeln. Människor som jag aldrig behövt konfronteras med hemma i min trygga bubbla Sverige. Som jag helt plötsligt tvingades bo med. Engelskan som var ett helvete ibörjan. Dadelplockningen. Åtta timmar per natt, sex dagar i veckan. Den bristfälliga sömnen och den stekande värmen.

Men. Ingenting är nånsin svart eller vitt. Det är nog min rikaste lärdom. För vissa delar var fantastiska. Jag och colombianska Ana på dadelflaket. En av alla nätter. Konverserande på spanska om salsahöfter och svenska kvinnor. Kvällarna med chochomilk på en bänk utanför en av alla risiga baracker. Eftermiddagar vid poolen. Klubbkvällar och goldstaröl som dracks som vatten. Belle and Sebastianlåtar på gitarr en balkong en solig lördagseftermiddag. Liftandes in till eilat för att dela en falafel och sen lifta tillbaka igen. Att vara vaken tills solen går upp och äta frukost med gårdagens smink porträttera bilden av en volontär. Koreanska tatueringar och guatemaliska kramar. Allt detta, och mycket mer.

Två månader och perspektiven har nog aldrig breddats som de gjorde där nere. Att leva för dagen eftersom morgondagen skulle vara likadan. Fredagen och billig alkohol som belöning efter ännu en vecka på dadelfälten.

Jag vill inte tillbaka, men kommer aldrig att glömma.