tankemaskineri

När man vill skriva om så mycket men inte finner några ord. Känslan av att det finns en hel värld innanför min pannlobb och om jag inte skriver om den så förgås den.

Det var länge sen jag skrev. Ibland tror jag att jag har dödat henne. Det toviga håret som säger att man kan leva på papper och penna och inspireras av sina egna kroppsdelar. Ibland tror jag att hon är död. Att jag kommer leva ett liv utan att skriva. I nästa sekund får jag panik. Det skulle aldrig fungera. Jag måste skriva. Jag vill skriva så mycket att det gör ont och jag blir så ledsen och arg på mig själv när jag inte gör det.

Jag kommer aldrig förlåta mig själv om inte jag gör något med orden. Jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag inte gör något med orden.

Så nu var det sagt. Idag badar hustaken i rosa och grenarna är nakna och hela världen väntar på något. Drömmarna knyts till verkligheten och skrivkramp får man dessvärre aldrig i vaderna. Det går inte att trycka bort.

Idag såg jag ett dussin människor på bussen. Jag tror inte jag brukar titta så mycket på människor, men jag gjorde det idag och det gjorde lite ont.