tankemaskineri

Jag har låga stränder, om döden stiger två centimeter översvämmas jag - Tomas Tranströmer

En gång var vi fjorton år.  En gång var vi fjorton år och övertygade om att det hippaste i världen var feminism, orakade armhålor och Håkan Hellström. En gång var vi fjorton år och satt på mattan i ditt flickrum och längtade bort så mycket att vi redan längtade hem igen. En gång var vi fjorton år och åt frusen prinsesstårta i föreningsrummet efter att skolan stängt. En gång var vi fjorton år med flitigt använda gymkort och alltför matfixerade tankeverksamheter. En gång var vi fjorton år med stjärntak och gräsgolv. En gång var vi fjorton år och fastfjättrade vid det ljuva livet. En gång var vi fjorton år med heliga fredagar och madrasser på varandras rum. En gång var vi fjorton år med nitbälten och Jonas Gardellböcker. En gång var vi fjorton år och vuxna och barn i samma kroppar. En gång var vi fjorton år med fusklappar och uteblivna fyllor. En gång var vi fjorton år.

 

När man vill skriva om så mycket men inte finner några ord. Känslan av att det finns en hel värld innanför min pannlobb och om jag inte skriver om den så förgås den.

 

Det var länge sen jag skrev. Ibland tror jag att jag har dödat henne. Det toviga håret som säger att man kan leva på papper och penna och inspireras av sina egna kroppsdelar. Ibland tror jag att hon är död. Att jag kommer leva ett liv utan att skriva. I nästa sekund får jag panik. Det skulle aldrig fungera. Jag måste skriva. Jag vill skriva så mycket att det gör ont och jag blir så ledsen och arg på mig själv när jag inte gör det.

 

Jag kommer aldrig förlåta mig själv om inte jag gör något med orden. Jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag inte gör något med orden.

 

Så nu var det sagt. Idag badar hustaken i rosa och grenarna är nakna och hela världen väntar på något. Drömmarna knyts till verkligheten och skrivkramp får man dessvärre aldrig i vaderna. Det går inte att trycka bort.

 

Idag såg jag ett dussin människor på bussen. Jag tror inte jag brukar titta så mycket på människor, men jag gjorde det idag och det gjorde lite ont.

Människor som skriver Carpe diem på väggen är sällan de som verkligen fångar dagen. De ser det mer som en möbel säger en vän till mig. Vi sitter på O'learys och det är onsdagskväll. Onsdagsöl och på tvskärmen spelar två intetsägande fotbollslag. Det ena laget förkortas "lev" och jag säger att det måste vara ett tecken av något slag. Lev.

Du skriver ett brev till kärleken säger att du väntar den. Har fuktskadade hornhinnor - även detta brev eftersänds och det är som om ledningarna i marken fanns till för att du skulle våga dansa marionettdockorna i skyltfönstret är dina bröder när du stannar till utanför och ber frälsningsarmen om lite mer substans i dina meningar du hoppas för ett ögonblick men nej.

Tar din tillflykt till länder där alfabeten är okända och du sjunger in i natten på ditt språk-  hoppas att någon ska förstå. Man klappar i takt till dina felsteg och lägger främmande mynt vid dina fötter när du försöker förklara att du är bror till marionettdockorna och att detta är din last. Att flyga i burar och studsa mot sängsel du har en öppen returbiljett men i dina morgondrömmar brinner den alltid lika kraftigt för du vet att det som i folkmun är hem för dig enbart är överfyllda askoppar. Du vill inte tillbaka – inte ens i drömmarna.

Dragspelsmannen i Paris är din förlängda tunga och han ser att du vet det. Hemligheterna. På armarna inristad visdom. Jag vill inte vara människa jag vill vara ord.

Du och dragspelsmannen. I en melankolisk tango med era egna fasor. Du skyr nätterna. Du vet hemligheterna. När mörkret kommer är täcket enbart en tunn mantel i ett kärnvapenkrig.

Vissa dagar är du turisternas bästa vän när du klär av dig dina kläder och går till sängs med ditt skratt. Du har mörka ringar under ögonen i gryningen kraxar du tillbaka till din kartong över kullerstensgatorna och du ber gråtande en bön om att det någonstans ska finnas någonting som är heligt. Dina tankar är slut och ibland iscensätter du samtal eftersom tystnaden skriker.

Om någon begärde ett utdrag av vilka böcker jag lånat på biblioteket skulle man tänka att jag var en mycket bildad och intellektuell person. Någon som läste minst en tegelsten i veckan och det faktum att jag alltid lånar om samtliga böcker måste bero på att jag hade något kapitel kvar i någon av mina 20 tungviktare och därför ville dra ut på lånetiden lite. Läsa om de bästa styckerna. Stryka under och stryka över.